”Befintligt skick”-klausuler - en perspektivstudie

På grund av de förändringar det svenska samhället genomgick under efterkrigstidens 50- och 60-tal ökade kraven på den köprättsliga regleringen. Allt fler hade ekonomisk möjlighet att köpa allt mer. I och med de tekniska landvinningarna som skedde sjönk också priserna på många varor vilket gjorde dessa tillgängliga för större grupper i samhället. Parallellt med denna utveckling börjades från politiskt håll en omvärdering ske av den liberala/marknadsekonomiska synen på avtalets parter som tidigare rått. Lagstiftaren började istället se vissa grupper i samhället som skyddsvärda, framförallt konsumenterna. Därför infördes en hel del skyddslagstiftning för dessa. I samband med att lagstiftaren genomförde detta, gjordes också en höjning av skyddsnivån för de köpare som inte var konsumenter. ''Befintligt skick''-klausuler är vanligt förekommande framförallt inom handeln med begagnade varor. Säljaren syftar med denna typ av friskrivning till att varan säljs så som den är i ögonblicket för leveransen och att inga brister som upptäcks senare kan grunda felansvar för säljaren. Detta har lagstiftaren velat motverka med hänsyn till intresset av att en köpare, framförallt konsumenter, inte skall genomföra en transaktion baserat på felaktiga antaganden om varans beskaffenhet. Genom att minska möjligheten för en säljare att åberopa en ''befintligt skick''-klausul gentemot en köpares anspråk på grund av fel, tvingas också säljaren att använda sig av explicita friskrivningar av just de egenskaper säljaren inte vill svara för. Detta istället för de omsvepande och vaga friskrivningarna av typen ''befintligt skick''. Genom införandet av en viss miniminivå som en köpare kan kräva, har kraven därmed höjts på säljarens upplysningsplikt. Lagstiftaren har ansett, att en köpare har befogad anledning anta att en vara är av normalgod standard. Detta innebär i sin tur att säljaren har en undersökningsplikt av varan för att tillse att så är fallet. Om miniminivån inte uppfylls skall säljaren upplysa köparen om att han inte vill svara för dessa brister. I den politiska diskussionen har funnits grundläggande rättsekonomiska argument för att införa en sådan reglering som beskrivits ovan. Genom en tvingande lagstiftning om säljares upplysningsplikt har lagstiftaren syftat till att minska antalet transaktioner med asymmetrisk information. Det vill säga transaktioner där säljaren har mycket mer information om avtalsföremålet än köparen. Ett samhällsekonomiskt mål är att marknaden skall vara så effektiv som möjligt och att endast ömsesidigt gynnande transaktioner sker. Så är inte fallet då ena partens förutsättningar är felaktiga. Han genomför i så fall ett köp till ett pris han inte skulle vara beredd att betala om han kände till de brister varan har. Dessutom har lagstiftaren ansett att säljaren är den som är bäst skickad att genomföra undersökningen av varan, då säljaren är den som kan göra det till lägst kostnad. Det finns även rättsekonomiska argument för att i vissa fall låta en ''befintligt skick''-klausul vara giltig gentemot en köpares anspråk på grund av fel. Argumenten har varit att ett alltför långtgående ansvar på grund av fel medför att vissa marknader försvinner då det inte lönar sig för en säljare att sälja varor som typiskt sett har brister. Ett exempel på hur det kan gå till är den tyska marknaden för begagnade bilar äldre sju år. Denna försvann då det infördes ett långtgående garantiansvar för säljare av begagnade bilar